Nu har det redan gått fem veckor, och sist ut bland föreläsarna, den 5:e november, fanns Annelie Ekelin, som är anställd universitetslektor på Institutionen för Kommunikation & Design. Ämnet för föreläsningen var eDeltagande, och Ekelin (2009-11-05) började med att kasta ut frågan: ”Är det någon skillnad på deltagande och delaktighet?”.

Ekelin menade att vi inte skulle bry oss allt för mycket om e:et framför deltagande. Det som är viktigt i hennes forskning är just deltagande – där e:et (tekniken, Internet) är ett verktyg och stöd. Så vad är eDeltagande? Kanske är det att ge uttryck för åsikter på bloggar, eller att betala sina räkningar på Internetbank, eller att använda sin e-post. Men det deltagande Ekelin främst intresserar sig för är det medborgarskapliga – alltså e-demokrati.

Visioner

Visionärerna talar om nya utseenden på representation, där medborgare verkligen kan deltaga i alla demokratins delar (Ekelin, 2009-11-05). Ett litet smakprov på fenomenet kan vi se i Örebro kommun, där man infört något som kallas för ”medborgarbudget” (www.orebro.se). Det här är ett försök till att involvera och engagera medborgare i demokratin genom att låta dem deltaga i vissa beslutsprocesser. Det är ett väldigt intressant försök, men flera frågor kvarstår, däribland följande som jag tänkte diskutera kring:

-          Spelar det i slutändan någon egentlig roll vad medborgarna tycker?

-          Hur långt kan man utveckla en demokratisk beslutsprocess?

-          I vilka frågor vill medborgare, och kan ”tillåtas”, deltaga?

För några år sedan hade jag ett styrelseuppdrag i en organisation, där vi försökte ha en så demokratisk procedur som möjligt. Men om jag ska svara ärligt var det som spelade roll i slutändan inte vad organisationsmedlemmarna tyckte som vägde tyngst, för de hade helt enkelt inte samma kunskap i frågorna. Det är också märkbart i en organisation att intresse för bakomliggande faktorer för beslut är ointressant – man är bara intresserad av att få som man själv vill. Det är ett känslospel hela vägen för väldigt många. Jag tror att detta är fallet även i samhället. Vi medborgare tycker och tänker väldigt mycket, klagar på makthavare och är allmänt missnöjda. Men hur många av oss skulle lägga det arbete som krävs för att kunna ta ett ”korrekt” beslut? En del, självklart, men långt ifrån alla.

Sedan har vi följdfrågan på detta, när kan vi tillåta ”vanliga” medborgare att ta beslut? Om vi tar Euro-frågan som exempel – som idag är folkomröstning på – har vi ett delikat problem. Beslutet påverkar medborgarna väldigt påtagligt och är en sådan fråga vi kan sätta oss in i ordentligt. Men, förstår den breda massan hur ekonomi fungerar på en adekvat nivå? Kan vi ta på oss att förstå vad som händer i en finanskris om vi behåller kronan? Nu hände den här finanskrisen, och vi ser hur euron har stigit i värde jämfört med vår svenska krona. Det påverkar vårt land i så många led, med tanke på exempelvis export- och importhandel, och jag vet inte om jag är redo att ”bestämma” över situationen.

Som McChesney (2000) diskuterar lever vi idag i ett snabbt utvecklandes teknologiskt samhälle. Vi ser dörrar öppnas vi inte visste fanns och man skulle på många sätt kunna hävda att detta är möjligheternas tid. Men McChesney bekymrar sig över ett ointresse för politik som växer sig fram i USA, han citerar Robert Entman som kallar detta för ”democracy without citizens” (McChesney, 2000:2). Jag menar att vi ser liknande tendenser i Sverige, om än inte lika påtagligt. 70-, 80- och 90-talister verkar över lag rycka på axlarna när det kommer till politik. Några resonemang man kan få höra av den här gruppen är: det går för sakta, det är ingen som bryr sig om oss ändå, det är bara gamla gubbar som sitter i slipsar.

Så varför kommer den här vågen av medborgarrätt nu? Är eDelagande ett försök att väcka intresse genom att anpassa sig till ”oss”? Är det röster man söker? Är det helt enkelt ett genuint försök till en djupare rotad demokrati?

Källförteckning

Litterära källor:

McChesney, R.W. (2000). Rich Media, Poor Democracy – Communication Politics In Doubious Times. New York: The New Press.

Muntliga källor:

Ekelin, Annelie (2009-11-05). eDeltagande i teori och praktik. Föreläsning.

Elektroniska källor:

Örebro Kommun (2009). Örebro kommun först i Sverige med medborgarbudget. (Elektronisk). [Tillgänglig: http://www.orebro.se/4561.html Hämtad: 2009-11-05 14:07]

Den 3:e novemver är det återigen Fredrik Hertzmans tur att gästa oss. I det förra inlägget som behandlade Det Digitala Samhället avslutade jag med ett påstående om att vi slitit oss från tid och rum (Hertzman, 2009-10-28 samt Hadenius & Weibull, 2003). Jag tänkte plocka upp tråden där och sedan se titta lite på vilka för- och nackdelar digitaliseringen kommer med.

Perspektiv

Tid och rum – två konstanter vi sett som absolut nödvändiga. Men någonstans har deras betydelse börjat suddas ut och anledningarna är flera. Om vi går tillbaka 20 år i tiden hittar vi ett av svaren, för vad har hänt sedan dess? Jo, Internet och mobiltelefoni. De båda teknikerna möjliggör saker som faktiskt suddar ut faktorerna tid och rum.

Hadenius och Weibull (2003:265) menar att Sverige är det land som har högst procent av internetanslutna hushåll år 2001, baserat på en mätning av Europabarometern. Procenten låg för tillfället av mätningen på 57 procent. USA, Storbritannien och Nederländerna är de länder som då låg närmst oss då. Idag ser statistiken gissningsvis betydligt högre ut, med tanke på hur samhället alltmer beror av Internet. Sedan har vi mobiltelefonerna, som under det senaste decenniet utvecklats till att bli något av en ”minidator”.

Hur som helst, Internet och mobiltelefoni har flyttat våra begränsningar. SMS tillåter oss att kontakta varandra snabbt och vid tillfällen där det inte skulle gå att ringa, samt på andra tider än när vi ”accepterar” telefonsamtal. Vi kan sammanträda i konferenser och liknande med hjälp av internetanslutning, utan att befinna oss i samma område. Vi behöver inte gå utanför hemmet för att handla varor av olika slag. Vi kan skicka ett mail som når fram på sekunder istället för att skicka ett brev som kommer fram på en, två, dagar. Vi behöver helt enkelt inte längre bero av klockslag eller plats i samma grad. Självklart gäller inte detta för allt, ännu, som Hertzman (2009-11-03) beskrev får vi inte underskatta den fysiska platsen. Jag håller med, historiskt sett och fram till dagens datum har byggnader varit en statussymbol för företag och organisationer. Se bara till de fantastiska byggnaderna de gamla grekerna skapade, för att inte tala om de katolska kyrkorna eller Frimurare Ordens hyllningar till livet och gud i det mest otroliga konstruktionerna. I modern tid kan vi istället internationellt se på Donald Trumps skyskrapor, och nationellt sett har vi Postens maffiga glaskontor eller Rosenbad som exempel. Byggnader talar, och har alltid gjort. Men jag tror att detta kommer att förändras mer och mer, även om vi kanske får kolla rätt så långt in i framtiden för att se väsentliga förändringar. ”Jobba hemifrån” är nog ett uttryck vi kommer att få höra allt mer.

För- och nackdelar med digitalisering

Det finns uppenbara fördelar med digitalisering, bland annat de som hittas ovan. Digitaliseringen har skapat möjligheter till ett informationsflöde vi aldrig tidigare sett. Handeln har fått en helt ny marknad genom att bli nätkompatibel. Internet har över huvud taget öppnat dörrar för nischer, som tidigare har varit väldigt svåra att ta hänsyn till. Hertzman (2009-11-03) hänvisade till något som kallas för ”the long tail”, illustrerad nedan:

Baserad på: The Long Tale.
Hertzman, F. (2009-11-03). Det Digitala Samhället II. Föreläsning.

Innan vi började handla på Internet fanns det en tydlig begränsning i utbudet av till exempel böcker och musik – det senaste var det som fick plats på hyllan. Internet har förändrat utbudet brutalt, vi ser en tydlig övergång från topplistor till nischer (Hertzman, 2009-1-03). Egentligen tycker jag mig se att detta är ett faktum i hela medielandskapet. Tidningar nischar sig alltmer och djupdyker i specifika ämnesområden, TV-kanaler specialiserar sig (exempelvis Barnkanalen, Viasat Motor och TV4 Fakta) såväl som radiokanaler. Hertzman uttryckte att vi gått från en värld av knapphet till en värld av överflöd. Doyle (2002:143) menar att detta är fallet:

”Digital compression techniques have multiplied the potential number of broadcast channels and the Internet provides a virtually unlimited forum for publishing, broadcast and narrowcast transmissions, multimedia and interactive services of all kinds”.

Det är verkligen spännande att få uppleva all denna utveckling och det ska bli kul att se var framtiden tar vägen. Men det är inte bara fördelar med digitaliseringen, även detta myntet har två sidor. Det är ju tyvärr så att vi, världen över, har olika stora möjligheter till att använda oss av Internet. Vi har dessutom olika stora kunskaper till hur man hanterar och navigerar för att utnyttja verktyget på ett bra sätt. Detta leder till att vi får två olika nätbaserade samhällsklasser, något Hertzman (2009-11-03) refererade till som informationsrika och informationsfattiga. Frågan jag finner intressant här är hur mycket vårat ”informationssamhälle” har utvecklats om 15 år och vilken betydelse begreppet informationsfattiga kommer att ha då. Jag tror att vi kommer ha tagit fler tydliga steg mot ett e-samhälle om bara ett par år, framför allt i västvärlden men med tanke på globaliseringen hamnar de som inte kan använda sig av Internet väldigt utanför. Självklart kommer vi att handla mer med de vi kan kommunicera med på ett enkelt sätt, vilket gör att resten hamnar i ett utanförskap som kan bli början till en verkligt dålig spiral för dessa.


Källförteckning:

Litterära källor:

Doyle, G. (2002). Understanding Media Economics. London: SAGE Publications Ltd.

Hadenius, S. & Weibull, L. (2003). Massmedier – en bok om press, radio & TV. 8:e uppl. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Muntliga källor:

Hertzman, Fredrik (2009-11-03). Det Digitala Samhället II. Föreläsning.

29 oktober – då var det dags för en föreläsning i genus och medier. Britt-Marie Ringfjord presenterar sig som genusforskare och fortsätter med att berätta att hon vanligtvis föreläser på journalistutbildningen på institutionen (Institutionen för Kommunikation & Design). Nu handlar det hur som helst om feminism, mansforskare, medieframställning och könsroller.

Ringfjord (2009-10-29) menar att genus är socialt och kulturellt konstruerade. Enligt Jarlbro (2006) symboliserar begreppet genus just de sociala bitarna av vårt kön. Vi pratar alltså inte om de biologiska könen, de är enligt Ringfjord inte så viktiga i samhälls- och medievetenskaplig genusforskning. Det här fångade min uppmärksamhet, är vi verkligen ”oskrivna” när vi föds? Jag har verkligen svårt att föreställa mig detta. Och i ärlighetens namn, varför skulle kvinnor vilja vara exakt som män? Varför skulle män vilja vara exakt som kvinnor? Jag är så fruktansvärt trött på att man eftersträvar att sudda ut alla olikheter mellan män och kvinnor. Sedan är det ju förstås inte okej att kvinnor framställs som tankelösa sexuella objekt och att män gestaltas som målmedvetna muskelberg.

Men är det verkligen så att vi framställs som dessa nickedockor knutna till vårt kön? Eller är det helt enkelt en debatt som lever kvar, som vid minsta tendens till fjäder blir en höna? Det kanske är lite grovt, men jag tror fortfarande att det är närmare sanningen. Framför allt så tycker jag att de typiska könsrollerna används i reklam som är ute efter att provocera – vi minns inte minst Sisley’s kampanjer. För att titta på exempel; googla ”Sisley ad-campaign” eller liknande. Terry Richardson som var fotograf för den specifika kampanj jag syftar till här i texten är dock amerikan (www.terryrichardson.com) och kampanjen fick så vitt jag vet inte direkt positiv respons i Sverige. Sisley’s kampanj var förvisso i grövsta laget, men säkerligen till för att skapa rabalder och provocera. Sedan är ju Sisley inte heller svenskt, vilket också är viktigt för debatten. Vi är nog generellt sett väldigt duktiga på vad som är okej och inte i Sverige, både på gott och ont.

Ringfjord (2009-10-29) berättade under föreläsningen om en genusundersökning, där man jämförde hur män och kvinnor skildras i medier. Medierna man använde sig av var Veckorevyn och Fib Aktuellt. Bara här blir man ju skeptisk till resultaten. Att kvinnor har trånande och sensuella blickar medans männen ser målmedvetna ut är inget som chockar mig, åtminstone. Det känns som att man måste ta till sådana här jämförelser för att få fram några (önskade) resultat. Jag tycker att feminism präglar de flesta nyhetstidningar, som verkligen lyft debatten om få kvinnor i toppsitser, orättvisa löner och olika behandling. Även magasin har ett större fokus på "karriärskvinnan" än tidigare. Som jag ser det är vi på rätt väg vad det gäller lika förhållanden.

Jarlbro (Nord & Strömbäck 2004) beskriver att medier, med stor marginal, ger mest plats åt vita män med makt. Jag tycker återigen att det är missvisande att publicera dessa procentsatser som hon gör. Detta eftersom att det är så samhället ser ut idag, personer i beslutspositioner är med stor marginal av det manliga könet. Den manliga representationen skildrar det samhälle vi lever i idag, så det är kanske inte i medierapporteringen vi ska börja titta på representation - utan snarare på hur det ser ut i samhället. Jag tror att en stark tradition av män vid makten är på väg att försvinna bort, inte för att på något sätt ersättas av kvinnor, men jag hoppas att vi en dag ska kunna se till kompetens över kön.

Hur vi än vrider och vänder på det har vi, oberoende av genus eller kön, väldigt bra förutsättningar för att ta oss fram. Jag tror att det handlar mycket om att våga ta för sig, mer än att få saker och ting serverat. Visst kan man argumentera för att det är mer feminint att vara omsorgsfull och demokratisk, men även om det ligger mer i naturen för män att ”slå sig fram” kanske det kvinnliga könet också måste göra just detta ibland. Ringfjord (2009-10­-29) visade en modell som Lissie Åström skapat 1986 för att illustrera detta:

Källa: Ringfjord, Britt-Marie (2009-10-29). Genus och Medier. Föreläsning.


Ettan ska illustrera det maskulina (observera, det är inte vad som är manligt och alltså inte knutet till kön, utan genus), som hävdas vara utåtriktat och dominant. Tvåan däremot påstås vara mer inåtvänd, omhändertagande och uppoffrande – detta ska symbolisera det feminina. X:et ska vidare stå för den ”ideala linjen” – där vi använder oss växelvis av de olika egenskaperna för att nå dit vi strävar (Ringfjord, 2009-10-29). Jag tycker att modellen symboliserar vad som är vitalt för oss alla – att anpassa oss efter situation. Det går kanske inte alltid att vika sig för andras önskningar, och inte heller att bara ”köra sitt eget race”.


Källförteckning

Litterära källor:

Jarlbro, G. (2004). Bröderna Cartwright och Jag - Medierna Som Integrerande Samhällskraft i Nord, L. & Strömbäck, J. (red.) Medierna och Demokratin. Lund: Studentlitteratur.

Jarlbro, G. (2006). Medier, Genus och Makt. Lund: Studentlitteratur.

Muntliga källor:

Ringfjord, Britt-Marie (2009-10-29). Genus och Medier. Föreläsning.

Elektroniska källor:

Terry Richardson (2008). Terry Richardson Biography. (Elektronisk). [Hämtad: 2009-11-02, 15:32, Tillgänglig på: http://www.terryrichardson.com/]

Vi har tidigare träffat Fredrik Hertzman, universitetsadjunkt på vår institution IKD (Institutionen för Kommunikation & Design) i kurser som Narration i Praktik och Tanke och Organisationers Kommunikation. Den 28 oktober gästade han vår nuvarande kurs med ett inlägg om det digitala samhället. Föreläsningen berörde mycket av de förändringar som redan skett, så som internethandel och virtuella sociala verktyg – men framför allt ställdes frågor kring vad som kommer att hända. Var är vi på väg med det digitala samhället?

Att den tekniska utvecklingen eskalerat under de senaste decennierna är för väldigt få en nyhet. Men jag tror att vi väldigt ofta glömmer bort hur mycket som har hänt, bara de under de tio senaste åren. För tio år sedan, ganska exakt, började mängder av folksamlingar strömma till stormarknader för att bunkra konserver. Allt på grund av ovisshet i vad millennieskiftet skulle innebära för alla våra tekniska verktyg. Det har hänt en hel del sedan dess, mest tydligt i form av hur vi umgås idag; Facebook, Twitter, bloggar, MSN, Skype, SMS och TV-spel online är bara urval från vår vardag. Jag tänker på medieföretagen av den traditionella typen, hur svårt det måste vara att hänga med i svängarna. Vad händer imorgon? Nästa vecka? Det är ingen lätt fråga att svara på, men för att överleva är det ett måste. Hedman (Hvitfelt & Nygren, 2008) påpekar dock att de innovationer vi ser skapas och stadgas på Internet inte nödvändigtvis slår undan benen på traditionella medier, utan att de skapar möjligheter för sälj. Han nämner bland annat att sälja tidningsartiklar till mobilen, vilket jag tycker låter intressant eftersom jag då kan välja vilka nyheter jag vill läsa. Risker med detta är ju dock att rubriksättningen blir (ännu mer) överdriven och att viktiga nyheter kan missas totalt. Idag ”tvingas” du se alla nyheter på en sändning, att bläddra förbi alla sidor i tidningen eller att lyssna till alla radioinslag för att komma åt det du vill veta. På något sätt känns det som en trygghet, eftersom det är relativt svårt att fullt och helt missa en viktig nyhet. Ponera då att vi om 10 år inte har några fasta nyhetssändningar varken på radio eller tv, och inte heller några papperstidningar eller webbtidningar med dagens design – utan allt är valbart och temabaserat beroende på intresse. Det är ju faktiskt dit vi är på väg, titta bara på iGoogle, webb-TV, etc. Vad säger att det kommer vara annorlunda i webb-tidningarna om fem-tio år? Annonsörerna når genom tematisering och valbara intresseämnen en mer precis målgrupp och tidningarna kan lättare sälja sitt material då kunderna får exakt vad de valt att de vill ha.  Överlag tycker jag mig se en tendens till att medier blir mer nischade, för att ta ett exempel har vi Sveriges Radios webb-radio som har över 40 kanaler. Bland dessa hittas SR Klassiskt, P3 Street och Radioapans Knattekanal (www.sr.se) – vilka får stå som bevis för mitt tidigare resonemang.

Trots att jag tidigare skrev att det är en trygghet att man i dagsläget ”tvingas” ta till sig vissa nyheter inser jag självklart att det är en nödvändighet att välja och välja bort nyheter med överflödet vi har. Vi skulle aldrig kunna ta åt oss allt, men min poäng ligger i att om man bara tittar på vad man tycker är intressant eller roligt kommer man att missa en hel del. Tråkigt nog ser jag hos min generation en skrämmande uppenbar axelryckning inför nyheter och allmänbildning över huvud taget. Detta är förstås ingen total sanning, utan en generalisering jag gör. För att ge mig ut på hal is skulle jag kunna påstå att skolorna blivit lata, att man inte längre kräver någonting av sina elever. Men det vore att ge mig ut på hal is…

Något Hertzman (2009-10-28) tog upp på föreläsningen, och som Hadenius och Weibull (2003) också poängterar är hur vi faktiskt har slitit oss från begränsningarna tid och rum. Det låter fascinerande och näst intill otroligt, men det är inte mindre sant för det. Detta återkommer jag till i Det Digitala Samhället II.

Källhänvisning:

Litterära källor:

Hadenius, S. & Weibull, L. (2003). Massmedier – en bok om press, radio & TV. 8:e uppl. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Hvitfelt, H., & Nygren, G. red. (2008). På Väg Mot Medievärlden 2020 – journalistik, teknik, marknad. 4:e uppl. Lund: Studentlitteratur.

Muntliga källor:

Hertzman, Fredrik (2009-10-28). Det Digitala Samhället. Föreläsning.

Elektroniska källor:

Sveriges Radio (2009). Webbradio – Sveriges Radio. (Elektronisk) [tillgänglig på: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=live&Id=&BroadcastDate=&IsBlock=]

Först och främst vill jag tydliggöra att jag inte deltagit på denna föreläsning, då jag var på Kreta under en veckas tid. Jag har fått anteckningar av min klasskamrat Sofia Larsson, vilket gör att jag kan resonera kring de föreläsningar som ägde rum under vecka 43 ändå. Jag kommer att hänvisa till föreläsarna, men observera att allt härstammar från Sofia Larssons anteckningar. Jag vill passa på att tacka Sofia för att hon delade med sig av sina anteckningar!

Först och främst vill jag tydliggöra att jag inte deltagit på denna föreläsning, då jag var på Kreta under en veckas tid. Jag har fått anteckningar av min klasskamrat Sofia Larsson, vilket gör att jag kan resonera kring de föreläsningar som ägde rum under vecka 43 ändå. Jag kommer att hänvisa till föreläsarna, men observera att allt härstammar från Sofia Larssons anteckningar. Jag vill passa på att tacka Sofia för att hon delade med sig av sina anteckningar!

2.      Författaren, Anders Bolling var vid utgivande av sin bok anställd journalist på Dagens Nyheter – som är Bonnierägda.

3.      Boken, Apokalypsens Gosiga Mörker, är utgiven av Albert Bonniers Förlag – som även detta är Bonnierägt.

Det här är intressant ur flera olika synvinklar, bland annat då man frågar sig hur ofta man skulle komma till de här slutsatserna genom att lite snabbt ”kolla upp” namn. Nord och Strömbäck (2004) menar att Sverige alltid haft en strikt publicistisk anda, men att det här, liksom i övriga delar av världen börjar tänjas på värdena. Det kan exemplet med Bolling och Bonnier, kanske, vara ett exempel på. De påpekar vidare att det inte bara spelar roll hur många procent olik ägare har – utan framför allt vilka ägarna är  och med vilket syfte de är ägare. Jag hoppas att jag inte är för naiv när jag tror att Internet hjälper till att skaffa ett mer rättvist perspektiv på medieinnehåll. Nog för att vi har ägare med olika intressen överallt, men så länge man har olika perspektiv kan man skaffa sig en egen uppfattning.

Källförteckning

Litterära källor:

Nord, L. & Strömbäck, J. (2004). Medierna och Demokratin. Lund: Studentlitteratur.

Muntliga källor:

Cavallin, Jens (2009-10-20). Medier, Struktur & Makt I. Föreläsning.

Elektroniska källor:

Bonnier (2009). Hitta företag/Varumärke. (Elektronisk). [Tillgänglig: http://bonnier.se/sv/content/sort-media-type Hämtad: 2009-11-05 17:00]

Först och främst vill jag tydliggöra att jag inte deltagit på denna föreläsning, då jag var på Kreta under en veckas tid. Jag har fått anteckningar av min klasskamrat Sofia Larsson, vilket gör att jag kan resonera kring de föreläsningar som ägde rum under vecka 43 ändå. Jag kommer att hänvisa till föreläsarna, men observera att allt härstammar från Sofia Larssons anteckningar. Jag vill passa på att tacka Sofia för att hon delade med sig av sina anteckningar!

Den 19 oktober var det dags för Gunilla Sax, chefredaktör på Barometern, att föreläsa kring dagspress. Att döma av Sofia Larssons anteckningar verkar det som att stor vikt lades på den stora utmaningen – framtiden. Den fysiska dagstidningen är väldebatterad och enligt väldigt många utdöende. Vi pratar ständigt om nya medier och IT. Hur länge är det försvarbart att trycka dagstidningar? Barometern har varje år kostnader på 66 miljoner kronor i form av papper, tryck och distribution (Sax, 2009-10-19).  Dessa kostnader skulle elimineras om vi enbart använde oss av nätupplagor. Vi kan också se till miljöaspekten, där papper, verkstadsutnyttjande och utkörning av upplagor är stora bovar. Hur kommer det sig då att vi fortfarande sitter med våra dagstidningar i pappersform? För Sax (2009-10-19) är en stor fråga hur man tjänar pengar på Internet.

Jag tror att det problemet skulle försvinna med pappersupplagan. Annonser i lokaltidningar är både trovärdigt och effektivt, och jag tror knappast att ett helt samhälle slutar läsa tidningen bara för att den blir digital. Som det ser ut idag tappar de traditionella dagstidningar i upplaga, och så har det sett ut sen början av 1990-talet (Hadenius & Weibull, 2003). Jag har svårt att se att detta beror på att vi läser mindre, jag tror snarare att många övergår till att läsa webbtidningar. Hadenius och Weibull (2003) påpekar att landsortspressen, vilken Barometern, Östran och de flesta andra lokaldagstidningar tillhör, är den mest stabila av de fem olika dagstidningstyper de urskiljer. Detta tror jag på den lokala förankringen – man är, och har alltid varit, intresserad av vad som händer på ”hemmaplan”. Just därför tror jag också att man utan större problem kan övergå till att leverera nätupplagor med en digital variant i PDF-form som enda alternativ. En ”PDF-upplaga” skulle kunna innehålla mer än nätupplagan och därför även tas betalt för. Helt plötsligt har vi slagit oss fria från onödiga kostnader för ”fysiska upplagor” och har samtidigt en traditionell design – men digitalt (i PDF-formatet).

Jag tror att det problemet skulle försvinna med pappersupplagan. Annonser i lokaltidningar är både trovärdigt och effektivt, och jag tror knappast att ett helt samhälle slutar läsa tidningen bara för att den blir digital. Som det ser ut idag tappar de traditionella dagstidningar i upplaga, och så har det sett ut sen början av 1990-talet (Hadenius & Weibull, 2003). Jag har svårt att se att detta beror på att vi läser mindre, jag tror snarare att många övergår till att läsa webbtidningar. Hadenius och Weibull (2003) påpekar att landsortspressen, vilken Barometern, Östran och de flesta andra lokaldagstidningar tillhör, är den mest stabila av de fem olika dagstidningstyper de urskiljer. Detta tror jag på den lokala förankringen – man är, och har alltid varit, intresserad av vad som händer på ”hemmaplan”. Just därför tror jag också att man utan större problem kan övergå till att leverera nätupplagor med en digital variant i PDF-form som enda alternativ. En ”PDF-upplaga” skulle kunna innehålla mer än nätupplagan och därför även tas betalt för. Helt plötsligt har vi slagit oss fria från onödiga kostnader för ”fysiska upplagor” och har samtidigt en traditionell design – men digitalt (i PDF-formatet).

Då kommer vi till det klassiska avvärjningsskälet – vilket jag förkastar och förstår på samma gång. Skälet jag syftar på är ”den äldre generationen”. Visst, det är svårt att lära om, lära nytt. Kanske tryter motivationen till just detta ju äldre man blir. Men förändringar sker överallt, hela tiden, och det är något vi måste acceptera. Någon gång måste övergången ske, och det kommer alltid att finnas äldre som tycker att det är svårt att ”hänga med i svängarna”. Internet är ett ständigt föränderligt medium, och förmodligen har vi bara sett början. Vem vet vad som finns när jag är 70 år? Jag tror inte på något vis att jag kommer att orka lära mig ”det nya” då, men jag skulle aldrig begära att en hel värld tog hänsyn till mina begränsningar.

Jag röstar FÖR till digitala upplagor som enda upplagor!

Källförteckning

Litterära källor:

Hadenius, S. & Weibull, L. (2003). Massmedier – En Bok Om Press, Radio & TV. 8:e uppl. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Muntliga källor:

Sax, Gunilla (2009-10-19). Publicist i Lokalpress. Föreläsning.

Det är den 13/10 och Eva Jönsson, från Handelshögskolan BBS, är tillbaka för att tala om informationsfrihet, något hon menar är ”andra sidan” av yttrandefrihet.

I Sverige har vi stora möjligheter till insyn i myndigheter och allmänna organ, bland annat genom offentlighetsprincipen. Myndigheterna har krav på sig att lämna ut allmänna och offentliga handlingar samt uppgifter från dessa (Jönsson, 2009-10-13). Rätten att hämta ut allmänna och offentliga handlingar är stiftat i tryckfrihetsförordningen – vilket är en av våra fyra grundlagar. Att principen inkluderas i grundlag säger en hel del om hur viktigt det är. Varje enskild har rätt att begära ut en allmän och offentlig handling utan att behöva röja identitet eller syfte (Olsson, 2006). Detta är ett skydd mot staten vi grundar vår demokrati på. Eva menar att det inte är väldigt vanligt att privatpersoner hämtar ut handlingar, utan här fungerar olika medier som samhällets ögon och öron. En av anledningarna till att public service är viktigt är just detta. Det som också är viktigt att komma ihåg här är att vi i Sverige även har meddelarfrihet, som går ut på att man som anonym har rätt att meddela uppgifter som syftar till att publiceras. Meddelarskyddet har som alla andra lagar vissa inskränkningar, till exempel vid risk för rikets säkerhet (Nord & Strömbäck, 2004).

Jag funderar sällan över mina rättigheter som medborgare, som faktiskt är väldigt omfattande. Det är, anser jag, ett väldigt gott tecken på att vi har ett fungerande samhälle. Alla dessa paragrafer, ibland annat tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, är ett skydd mot staten och myndigheter – ett väldigt omfattande skydd. Tänk om ett sådant skydd kunde finnas för alla, i de länder de verkligen behövs. Uppenbarligen har vi en hel del ärenden som behandlar dessa lagar även i Sverige, men det går ju inte att jämföra på en världskarta med det förtryck som finns runt om i världen.

Jönsson (2009-10-30) underströk under vårt seminarium, när vi diskuterade pastor Greens omtalade predikan om homosexuella, att de lagar vi har ska skydda minoriteter så att alla röster hörs. Min åsikt är att om pastor Greens tal kunde frias i Högsta Domstolen är gränsen för Hate Speech alldeles för hög – det fanns vedervärdiga kränkningar mot homosexuella i den specifika predikan han höll i Borgholm. Men jag förstår precis var Jönsson vill komma, för om Sverige någon dag skulle bli ett ”orättvist” land är det istället den goda viljan som är minoriteten – och vad händer om den tystas?


Källförteckning

Litterära källor:

Olsson, A. R. (2006). Yttrandefrihet & Tryckfrihet - handbok för journalister. Lund: Studentlitteratur.

Nord, L. & Strömbäck, J. Red. (2004). Medierna och Demokratin. Lund: Studentlitteratur.

Muntliga källor:

Jönsson, Eva (2009-10-13). Informationsfrihet. Föreläsning.

Jönsson, Eva (2009-10-30). Informationsfrihet. Seminarium.

De allra flesta länder har någon form av åtaganden vad gäller public service. I Sverige har vi primärt Sveriges Television (SVT) och Sveriges Radio (SR). Även TV4 har vissa public serviceförpliktelser. Olof Hultén har tidigare arbetat som omvärldsanalytiker för SVT och gästade den 2009-10-12 oss för att berätta om hans syn på medier och public service.

Tanken med public service, att förmedla allmänintresse, är god. Det ska finnas något för alla på SVT – och det köper jag. Men jag anser att jag för 2113 kronor per år knappast får vad jag förväntar mig. För det första ställer jag mig frågande till hur det kommer sig att det råderomfattande sändningsuppehåll på de båda huvudkanalerna. Med cirka 4 miljarder licenskronor per år (Hulten, 2009-10-12) bör man kunna åstadkomma lite mer än halvdagars sändningar. Jag ställer mig dessutom frågande till om SVT verkligen svarar upp till sina ledord ”fri television”. 

Fri television står inte för gratis television, utan snarare för oberoende av politiska och kommersiella makter. Vi kan till exempel fråga oss hur evenemang så som Melodifestivalen hamnar i en kommersiellt oberoende kanal, med tanke på att festivalen faktiskt finansieras av sponsorer. Hultén menade under föreläsningen att det är ett tveksamt fall, som ifrågasatts en hel del de senaste åren (2009-10-12), men att evenemanget från början var en kulturupplevelse utan dess likelse. Jag och andra sidan undrar hur det kan spela någon roll vad Melodifestivalen var ”förr i tiden”, när det så uppenbart det kommersiella påverkar programmet idag. Sedan kan vi ställa oss en fråga som kanske är ännu viktigare, nämligen: är verkligen SVT helt oberoende av de politiska makterna? Så sent som den 8:e oktober publicerades en artikel i Katrineholms Kuriren (www.kkuriren.se) då två moderater menar att SVT brister i sin opartiskhet. Det är inte första gången det händer heller, går man in på granskningsnämndens hemsida (www.grn.se) finns en uppsjö med pågående fall rörande SVT.

Nu är det ju inte en absolut sanning att SVT brister i opartiskhet bara för att det kommer in klagomål, vi får ju inse att de som anklagar mediet den här gången tillhör det moderata partiet – och är där med partiska. Många anmälningar gäller säkerligen granskande och kritiska reportage och inslag SVT har gjort, men det är ju precis vad deras uppgift är! De ska granska vårt samhälle, och de ska granska alla delar av vårt samhälle. Det gäller att, som privatperson, ställa sig kritisk till varje buskap man tar emot. Och det är lättare sagt än gjort, jag faller gärna i fällan att rata det jag inte håller med om och att nicka glatt till det som stämmer överrens med min ideologi. Jag tror att många gör likadant då och då, det är nämligen väldigt enkelt och bekvämt. Det är självklart lättare att förkasta en uppgift som inte stämmer överrens med dina värderingar än att acceptera uppgiften och ändra i din ideologi.

Att de olika partierna vill vinna din röst kommer alltid vara ett faktum, och att de använder alla verktyg de kan är något de flesta av oss vet. Frågan är hur ofta vi tänker på det. Mattelart och Mattelart (1998:77) beskriver i sin bok en artikel Althusser skrev 1970 och som behandlade ”Ideological State Apparatuses” (något vi kan översätta till ideologiska statliga verktyg). Här menas att staten använder ideologi som ett sätt att hålla oss i schack, att göra oss förutsägbara. Enligt Althussers teori fortplantar staten idén om de sociala förhållanden vi har, och får oss att ”inse” att detta är det mest rättvist och logiskt. Vad vi kan lära oss av detta är alltså att det inte bara är mediet (som kan ses som ”budbäraren”) som kan ha baktankar med reportage, inslag, intervjuer och dylikt – organisationen eller företaget har utan tvivel baktankar med att medverka. Återigen, det är så viktigt att hela tiden ställa sig frågan: är det här trovärdigt?


Källförteckning

Litterära källor:

Mattelart, A. & Mattelart, M. översättning: Gruenheck Taponier, S. & Cohen, J. (1998). Theories of Communication – A Short Introduction. London: SAGE Publications Ltd.

Muntliga källor:

Hultén, Olof (2009-11-02). Public Service. Föreläsning.

Elektroniska källor:

Granskningsnämnden för radio och TV (2009). Anmälda program. (Elektronisk). [Tillgänglig: http://www.grn.se/grn/pages/Page____583.aspx Hämtad: 2009-11-03, 07.15]

Katrineholmskuriren (2009). Wachtmeister till attack mot SVT. (Elektronisk). [Tillgänglig: http://kkuriren.se/nyheter/sormland/1.502110 Hämtad: 2009-11-02, 16.38)

Elisabet Idermark arbetar vanligtvis på IKD som föreläsare, bland annat i kursen Interkulturell Kommunikation. Nu har Idermark dock tjänsteledigt för att arbeta som en av tolv möteskoordinatorer för regeringskansliet under Sveriges tid som EU-ordförande. Eftersom att ett av de 113 möten Sverige anordnar under cirka fyra och en halv månad (Idermark, 2009-10-08) hölls i Kalmar i dagarna kunde Idermark gästa oss med en inblicksföreläsning den 8:e oktober.

Allting kommunicerar, det är vi medvetna om vi det här laget. Symboler, färger, kroppsspråk, ordval, ljud, och så vidare. Men vitt, som i Sverige paras ihop med oskuld och renhet, kopplas i Japan ihop med död. I Italien står man väldigt nära den man talar med medan vi i Skandinavien känner oss hotade om avståndet blir för litet. Det är viktigt att vi förstår oss på sådant här, skillnader och olikheter länder och kulturer har. Det kanske är extra viktigt idag, med tanke på att vi lever i en värld som håller på att växa samman (Stúr i Nord & Strömbäck, 2004). Europeiska Unionen är ett sådant fenomen – ett stort antal länder med olika kulturer som skriver lagar och avtal tillsammans. Unionen har till och med ett mål om att alla medlemsstater ska konvertera till den gemensamma valutan. Stúr (Nord & Strömbäck, 2004) diskuterar vidare att medierna har stor del i utvecklingen av det globaliserade samhället. Gemene man har idag, tack vare Internet, möjlighet att ta del av olika typer av mediesändningar, tidningsartiklar och bloggar från hela världen, där olika perspektiv på fenomen skildras. Hvitfelt & Nygren (2008) kallar detta för transnationella mediesystem. Nyhetsbyråer börjar dessutom använda sig av metoden mer och mer, Stúr tar upp exemplet med al-Jazira som frekvent citerats i svenska medier.

Under de sex månaderna Sverige är EU-ordförande figurerar vi förmodligen betydligt mer än vanligt i utländska medier. Och med tanke på de ovan nämnda transnationella mediesystemen är det även möjligt för privatpersoner att granska hur vi hanterar ordförandeskapet. Det är självklart viktigt för Sverige som land att leverera under den här perioden och dessutom visa vilka vi är och vad vi står för. Frågan är: hur?

Att kommunicera effektivt är inte enkelt på nationell nivå, men vår uppgift är att kommunicera en identitet till en hel union på 27 länder. Sverige representerar dessutom EU i möte med andra nationer. För några dagar sen var Reinfeldt till exempel på besök i det Ovala Rummet i Washington D.C. i ett EU-ärende. Då gäller det att hålla en EU-profil och samtidigt leverera svenska värderingar och kultur. Detta går självklart inte att göra på måfå, utan det finns styrdokument för hur vi ska agera och hantera situationer. Sverige har, enligt Idermark (2009-10-08) en väldigt tydlig miljöprofil under EU-ordförandeskapet. Profilen tillåter exempelvis inte att man dricker flaskvatten, eftersom vi har så bra kranvatten. Sedan har vi den grafiska profilen – som ska stämma väl överrens med identiteten i färg, form, attityd och budskap. Här tycker jag att Sverige har lyckats väldigt bra, med en stilren, ”lagom” och talande profil. Logotypen, speciellt i rörelse, imponerar.




Källa: http://www.regeringen.se/sb/d/11151


Men det som är så otacksamt med en grafisk profil är att man inte lägger märke till den när den är bra. Jämför Tjeckiens grafiska profil under deras ordförandeperiod med Sveriges. Vilken har du mest att säga om? Men det är just detta det handlar om, att vara alla till lags, att inte irritera ögon eller öron.


Källförteckning

Litterära källor:

Hvitfelt, H., & Nygren, G. red. (2008). På Väg Mot Medievärlden 2020 – journalistik, teknik, marknad. 4:e uppl. Lund: Studentlitteratur.

Stúr, E.  (2004).Den Globaliserade Medievärlden i Nord, L. & Strömbäck, J. (red.) Medierna och Demokratin. Lund: Studentlitteratur.

Muntliga källor:

Idermark, Elisabet (2009-10-08). EU och Kommunikation. Föreläsning.

Elektroniska källor:

Regeringen (2009). Sveriges Ordförandeskap I EU. (Elektronisk). [Tillgänglig på: http://www.regeringen.se/sb/d/11151 Hämtad: 2009-11-04 18.58]

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och Tryckfrihetsförordningen (TF) är två av våra fyra grundlagar. Eva Jönsson, universitetsadjunkt på Handelshögskolan BBS, berättade under föreläsningen att ingen lag kan hanteras som antingen svart eller vit, utan att de mer fungerar som ett hjälpmedel, som en kompass för hur man bör avläsa en karta. Alla områden, precis som fall, är unika (föreläsning, 2009-10-06). Detta är i för sig ingen direkt nyhet – men väldigt intressant nu när jag har en reflekterande ansats. För hur vi än vrider och vänder på det kommer det alltid att vara individer som dömer eller friar. Det kommer alltid att vara individer som försvarar eller åtalar. Och det kommer alltid att vara ett faktum att människor påverkas av sina tidigare erfarenheter och kan ta hänsyn till begränsat med information.

Vår hjärna organiserar information och intryck med hjälp av något som kallas scheman. Dessa scheman består av kunskap från tidigare erfarenheter vi har om individer och situationer. De är av kognitiv struktur där vi utifrån våra värderingar och attityder tar ställning till fenomenet. Antingen bibehåller vi det nuvarande schemat eller så modifierar det. Våra olika scheman uppdateras allt eftersom vi upplever nya saker (Severin & Tankard, 2000). Frågan jag ställer mig är hur lätt vi har för att göra en helomvändning i attityd till ett fenomen. Så lätt är det nog inte. Det är ju egentligen bara att fråga sig själv hur ofta vi helt plötsligt börjar tycka om en person vi länge haft svårt för; mig händer det ytterst sällan, tyvärr, även om vederbörande gör något som jag hade uppskattat hos en vän.

För att knyta an till första stycket – står verkligen alla lika inför lagen? Ponera att domaren ogillar den svarande baserat på tidigare medieexponering, även om han inte uttalar detta eller ens erkänner det för sig själv. Åklagaren har inte helt vattentät bevisning men är en duktig advokat och brukar vinna mål. Kommer domarens beslut att påverkas av hans tidigare uppfattningar, både vad det gäller svaranden och åklagaren? Och än mer intressant, skulle en celebritet, som tidigare är erkänd och hyllad, dömas på samma vis i ett liknande fall?

Det finns en väldigt intressant aspekt i föregående stycke, nämligen (mass)mediernas påverkan. Massmedier har möjlighet att påverka samhället på ett sätt som jag tror är omöjligt för en enskild person eller ett politiskt parti. De har makten att kamouflera sig i vimlet av röster. Det jag menar är att de kan se ut som ”en av oss” – den utsatte, lurade eller vad som nu krävs för en ”bra story” (de är bara budbärare – inte ”the bad guys”). Nog för att nyhetsförmedling ska vara objektiv och så vidare, men helt objektiv rapportering är omöjlig att uppnå. En människa har alltid uppfattningar kring fenomen och påverkas medvetet eller omedvetet av dessa (precis som jag skrivit ovan). Och även om det vore möjligt att vara fullständigt objektiv har jag väldigt svårt att se att ståndpunkter skulle förbli oförmedlade om möjlighet att förmedla dessa gavs.

Internet kringgår lagarna

Internet har skapat oändligt med möjligheter det senaste decenniet – vi kan göra allt från att nätverka till att söka information till att handla för nytta och nöje. Internet har öppnat för helt nya marknadsmöjligheter mellan länder – och är förmodligen stor anledning till att våra landsgränser snabbt suddas ut. Det är fantastiskt, men med juridikglasögonen på är det samtidigt lite skrämmande. Nog för att EU har samordnade regler och rättsakter, men Internet förändras i en takt vi inte sett någonsin tidigare.

Tryckfrihhetsförordningen (TF) gäller som namnet avsöljar för tryck, vilket kan inkludera böcker, tidsskrifter, tröjtryck, och så vidare. För att vi ska ha ett komplett skydd, främst mot myndigheterna, har vi även yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Denna ska skydda oss mot andra medier där TF inte kan appliceras. Olsson (2006) menar att inte alla delar av TF bara går "att flytta över", utan måste anpassas efter hur kommunikationen. Det är här vi börjar få problem - för det är nämligen så att lagen är så tydligt utformad när det gäller vad som skyddas i våra grundlagar, och Internettekniken ingår inte i dessa förklaringar. Olsson (2006:26-27) menar att kapitel 1 i YGL möjliggör fria yttranden i: "ljudradio, television, och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar".

Vi har uppenbarligen ett problem: ett av de mest välanvända tvåvägskommunikativa medierna inkluderas inte i varken TF eller YGL. Jag är av åsikten att Internet är ett så pass stort område att detta bör omhändertagas i en egen lag. Jag förstår att detta skulle ta väldigt lång tid - men det är nog en välinvesterad satning inför framtiden. Vi har bara sett början på den tekniska utvecklingen!

Källförteckning

Litterära källor:

Olsson, A. R. (2006). Yttrandefrihet & Tryckfrihet - Handbok För Journalister. Lund: Studentlitteratur.

Severin, W. & Tankard, J. (2001). Communication Theories: Origins, Methods, and uses in the Mass Media. 5 uppl. New York: Addison Wesley Longman.

Muntliga källor:

Jönsson, Eva (2009-10-06). Medierelaterad Juridik. Föreläsning.

Kan vem som helst arbeta som informatör?

Att vara informatör är att ha ett yrke alla tror att de kan, det menar Sara Svensson som är informatör på Kalmar kommun (föreläsning 2009-10-05). Baserat på tidigare kursinnehåll och diskussioner är jag beredd att hålla med henne. Ändå kallas vår tid i Sverige för informationssamhället, och McChesney (2000) menar att kommunikation idag har en angörande påverkan på ekonomi och kultur världen över.
Kommunikation är relativt nytt, som renodlat akademiskt ämnesområde, och har fortfarande en stämpel av lågstatus (Heide et al, 2005). Det finns säkerligen flertalet anledningar till att det ser ut på det här viset, däribland två stycken som jag anser är mer betydelsefulla:

·         Kommunikation är inte konkret mätbart (Hertzman, föreläsning 2009-09-02).

·         Organisationer har i regel hög medelålder på beslutstagande positioner (kanske stämmer detta framför allt i en kommuns organisation).

De ovanstående två punkterna kan verka förhållandevis harmlösa vid första anblick, men de grundar till ett stort problem. Som ung och studerandes Medie- och Kommunikationsvetenskap är kommunikation för mig något självklart – ett essentiellt element i vilken organisation som helst – men tyvärr så är nog detta inte fallet för de flesta 40- och 50-talister i en organisation. Det finns självklart undantag, men min åsikt här är ändå att det nog då får klassas just som undantag. Ovan nämnda generation har utbildats efter andra värderingar och är framför allt skolade att fokusera på hårda värden, det som är mätbart.

Vi befinner oss just nu i en efterkristid, en lågkonjunktur, som till stor del bekräftar kommunikationsområdets låga status. Nu vill man ha positiva förändringar – som är lätta att mäta. Siffor, med andra ord. Det är självklart förståeligt att fokus lätt hamnar på ekonomiska resultat. Frågan är; finns organisation utan kommunikation? Det här är något vi diskuterade i den förra kursen vi hade, nämligen Organisationers Kommunikation. Svaret är ju egentligen givet, men med kommunikation i detta sammanhang menar jag inte huvudsakligen samtal mellan två personer – utan kommunikation i sin helhet; bland annat gällande hur vi kommunicerar internt såväl som externt, vad vår tystnad säger, vad negativa siffror säger (om vi inte förklarar varför, och visar en plan för hur vi ska förändra dessa), vad individer inom organisationen förmedlar (genom till exempel kläder, attityder, uppsyn, uttalanden, med mera) och vad vi har för arbetsmässiga förhållanden. Allt detta kommunicerar – och det är upp till företaget att se till att kommunikationen vi sänder är den vi vill ska förmedlas. Komplext? Absolut. Nödvändigt? Självklart.

Att sända budskap är inte helt okomplicerat, eftersom det är upp till läsaren att tolka det du säger/skriver/sjunger/visar/målar eller vilket sätt du än väljer att kommunicera på. Detta kan relativt enkelt beskrivas med den klassiska kommunikationsmodellen från år 1949 (uppdaterades i början av 50-talet då man adderade feedback till modellen) av Shannon och Weaver (Falkheimer, 2001) som ser ut ungefär såhär:

(Falkheimer, J. (2001:43). Medier och Kommunikation – en introduktion. Lund: Studentlitteratur.)

Eftersom att vi som människor använder oss av perception kommer olika personer uppfatta ditt budskap på olika sätt. Det är här någonstans som problematiken blir uppenbar. Jag tror, att slutar du att tänka på vad din organisation kommunicerar så kommer du förmodligen inte kommunicera det du hade för avsikt. Det gäller att ha stenkoll på sin kommunikation, i alla lägen.

Nog för att alla tror att de kan bli informatörer, som Sara Svensson påpekade. Men för mig som studerar inom ämnesområdet är det skrattretande hur man kan få en anställning som informatör utan att ens ha läst en kommunikationskurs. Det är ungefär som att bli ekonomiansvarig utan att ha läst en enda kurs inom företagsekonomi.

Tillhörighetskänslor hotas av bredden?

Sara Svensson berättade en hel del om skillnader mellan att arbeta som informatör i privat eller offentlig sektor. Som tidigare nämnt arbetar hon för Kalmar kommun – en offentlig sektor. Jag kan tänka mig att en av de största skillnaderna är att man i offentlig sektor har en så mycket bredare verksamhet att integrera.

Av ungefär 60 000 invånare i Kalmar kommun är 5 000 personer kommunalt anställda (Sara Svensson, föreläsning 2009-10-05). Det innebär att ca 8 procent av befolkningen – eller en av tolv personer, arbetar för kommunen. För att ytterligare förstå storleken av organisationen kan vi räkna bort nästan 10 000 studenter, samtliga barn och pensionärer. Av ren nyfikenhet kollade jag upp hur stor del av befolkningen som är antigen mellan 0-18 år eller 65-100+ år, resultatet är både fascinerande och skrämmande på samma gång. 1 november 2008 bestod dessa två kategorier av 23 802 människor. Adderas 8 000 studenter (ett uppskattat antal med hänsyn till distansstudenter och de som inte folkbokför sig i kommunen) till barn- och pensionärsskaran har vi helt plötsligt en grupp på över 30 000 personer. Halva Kalmar kommun. Så, av cirka 30 000 arbetsföra invånare är 5 000 anställda inom kommunen. Det innebär att knappt 17 procent av den arbetsföra befolkningen (utan att ta hänsyn till arbetslösa, sjukpensionärer och så vidare) – eller en av sex personer, arbetar för kommunen.

Kommunen är utan tvekan en gigantisk arbetsgivare, med verksamhetsbredd utan dess like. Att samordna kommunikation för att få en gemensam avsändare genom hela organisationen känns som en maffig uppgift. Det handlar inte bara om ett stort antal anställda utan de befinner sig i helt olika branscher och situationer, med allt från förskolor till Kalmar hamn till Kultur och fritidsnämnden. Bara att få alla att känna att de tillhör samma organisation är förmodligen svårt nog.

Externt finns drygt 60 000 primära intressenter (invånare), vilka ständigt kräver information och kommunikation. För att lyckas med att kommunicera det man vill till en sådan stor grupp som kommunen vänder sig till är det viktigt att alla anställda vid kommunen är väl medvetna om vad de står för. Avsändaren, kommunen, beror av den vetskapen hos sina anställda. Men hur får man 5 000 personer, som sysslar med helt olika saker att förstå att det tillhör samma organisation och har samma övergripande mål och strategier? Hur får man samma 5 000 personer att intressera sig för andra områden i organisationen som ”de inte har att göra med”? Och hur lyckas man kommunicera en avsändare externt – eller är det nödvändigt? Behöver verkligen jag, som invånare, veta att alla kommunens delorganisationer drivs av samma organisation? Frågan är om det inte blir mer förvirrande än givande. Samtidigt förstår jag den interna viljan, eftersom informationsenheten sitter med alla dessa delar. Jag kan känna deras frustration när det gäller brist på förståelse för något de arbetar med dagligen. Det gäller nog att komma ihåg de olika förutsättningarna man har, något som jag uppmärksammat x antal gånger att det glöms bort (i organisationer såväl som för privatpersoner). Som utomstående håller jag med informationsenheten till viss del – somliga av delorganisationerna (till exempel förvaltningarna, som har grund i politiska beslut) bör ha kommunen som tydlig avsändare, medan vissa delar kanske inte på samma sätt kräver kommunen som avsändare (exempelvis kommunägda bolag som Kalmar Science Park eller Kalmar energi).


Källförteckning

Litterära källor:

Falkheimer, J. (2001). Medier och Kommunikation – en introduktion. Lund: Studentlitteratur.

Heide, M., Johansson, C. & Simonsson, C. (2005). Kommunikation & organisation. 1. uppl. Malmö: Liber

McChesney, R.W. (2000). Rich Media, Poor Democracy - Communication Politics in Doubious Times. New York: The New Press.

Muntliga källor:

Hertzman, Fredrik (2009-09-02). Organisationers kommunikation. Föreläsning.

Svensson, Sara (2009-10-05). Att vara informatör i offentlig förvaltning. Föreläsning.

Elektroniska källor:

Statistiska Centralbyrån (2008). Folkmängden den 1 november efter region, ålder, kön och tid. [Hämtad: 2009-10-07, 10:17 Tillgänglig på: http://www.ssd.scb.se/databaser/makro/Produkt.asp?produktid=BE0101]